Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

9

nerhet utmärkte sig, ”prostgårdsfatet” d. v. s. det stora tennfat, på hvilket ostkakorna alltid buros till prestgården och ”julkitteln”, som endast begagnades, när julölet bryggdes. På det hvitskurade ekbordet, som stod vid gafvelfenstret, var, till ära för sabbatsaftonen, utbredd en slags bordduk, eller som den kallades bordkläde,” hvilken var af lärft och hvars båda ändar pryddes af långa knutna fransar. En uppslagen psalmbok låg på bordet och öfver de grofva, men rena gardinerna voro fästade tvenne friska björkqvistar, hvars föreningspunkt pryddes af en stor mörkröd vallmo. På ömse sidor om bordet stod ett blåmåladt skåp, med röda och hvita namn och blommor och på det ena i ett stort rödt hjerta: Anno 1699 och på det andra, som var i yngre stil, 1740. Tvänne sängar med gulrutiga omhängen, en stor rödmålad utdragssoffa, jemte några stolar af samma färg, ett rosigt hörnskåp, och en, i ett stort ljusblått fodral förvarad dalkarlsklocka fulländade stugans möblering.

”Tjärngås ska’ du visst få Olle lilla!” svarade modern och såg vänligt upp mot den vackra, kära gossen, som nu, från sängen, mellan de rena, ehuru grofva lakanen upptog en fin, ännu icke kallnad limpa.

”Jag får ju? mor!” sade Olof och satte en stor knif på limpan och såg på modern, med detta skälmska och barnsliga uttryck, som ännu intet