144
hon såg på de frusna vågorna, hon hade velat bryta det hårda fängslet. Ack! hon tyckte, att då skulle hennes Olofs röst hunnit hennes öra — att hans kärlek då älven ur hafvet, skulle egt magt att uppenbara sig.
Hennes öga spejade omkring, hon ville se vågorna lösta — och nu tyckte hon sig upptäcka på högra sidan en klar mörk rand, vid stranden. Hon gick närmare, drifven af en oemotståndlig längtan. Hon hade sett rätt; det var verkligen landlöst.
Hon kom närmare den smala, men klara randen, i hvilken aftonrodnans guldmalm speglade sig. Anna gick med klappande hjerta och så skyndsamma steg, som skulle hon gått till sin makes möte — men nu — hvad är det som hon ser? På en påle, som på en gång omgafs af is och vatten, ty han stod, som ett skiljoband mellan begge, syntes något mörkt hängande. Anna gick närmare, böjde sig ned och fattade det med darrande hand; men det satt så hårdt på en stor spik, som var fastsatt i pålen, att hon med möda kunde lösrycka det. Slutligen lyckades det och nu håller Anna ett stycke af en afsliten rock i sina händer.
"O, min Gud! det är ju Olofs rock — hans brudgumsrock — hans dödsrock!” utropade hon och tryckte, bestormad af de djupaste känslor, det våta rockskörtet till sina läppar, till sitt
