11
”Du har väl råkat på något tiggarbarn, som ska’ ha smörgåsarna, är det inte så, Olle lilla!” frågade modern alldeles blidkad.
”Nej! inte något tiggarbarn; men en liten så vacker flicka, som satt och gret på sin mors graf och klädde henne med blommor och löf och hon är visst både utsvält och hungrig, för hon är så mager och blek.”
”Nå, nå! det kan väl vara, Gud nå’s! men är hon hungrig, så smakar nog ett stycke spisbröd lika bra som grannt limpebröd.”
”Ach, herre Gud! så ni talar mor! tänk om det vore jag, som satt och gret på er graf och vore hungrig och då” ....
”Ja! vore det inte för din skull Olof, så ville jag så gerna ligga der oppe i kyrkgå’ln,” svarade modern och det svårmod, som låg öfver det blonda vackra ansigtet och som tycktes i förtid härjat det, upplöste sig i tvenne klara tårar. ”Men ser du! för din skull vill jag gerna lefva” tillade hon åter leende, då hon såg det ömma bekymmer som hennes ord uppväckt i gossens själ, ”och flickan skall nog få smörgås på limpbröd, var inte ängslig för det du Olle lilla!”
Glad emottog gossen de tvenne stora smörgåsarne och skulle just klifva, eller hoppa öfver den höga tröskeln, då han hastigt vände sig om.
”Hör på mor lilla! Anna har visst långt hem och det börjar bli sent — kunde inte jag
