13
Med hungerns begärlighet hade Anna nästan slukat hälften af sin smörgås, då hon hastigt upphörde att äta, men det syntes att detta kostade henne strid.
”Hvarför äter du inte, Anna?” frågade henne Olof.
”Jag ska’ gömma det här hem åt mormor.” svarade hon och visade återstoden af smörgåsen. ”För de andra veckorna plär jag jemt ha’ litet hem åt henne; men nu har jag legat mest hela den här veckan, så att jag inte har kunnat skaffa något åt henne.”
”Åh, herre Gud! har du varit sjuk!”
”Ja! det har jag visst och du må tro, att det var med nöd jag orkade gå hit i qväll och mormor ville det alls inte; men jag längtade så mycket och jag kände, att jag skulle bli bättre, sen’ jag ha’ bett på mammas graf; så att jag skulle orka nästa vecka gå och skaffa några brödbitar åt mormor.”
Olof suckade. ”Du skall äta upp din smörgås” sade han och visade henne, att hon ändå skulle få en hem till mormor. Anna var svår att öfvertala; men slutligen gjorde hon dock Olof till viljes.
“Men hvarför har du aldrig någon gång gått till oss?” återtog Olof, efter några ögonblicks tystnad.
“Det har jag inte tordts, för jag var vid grinden en gång och då kom det en stor karl och sa’, att han inte tålde tiggarungar, och för-
