14
bjöd mej, att nånsin gå in i den röda byggningen, och ja vardt så rädd och begynte gråta, och då kom det en gammal gumma och sa’, att det var kyrkvärden, och derför vardt jag så ängslig, när du sa att han var din far.”
Olof rodnade märkbart; men försäkrade Anna, att hans far icke var så elak, som Anna trodde och att han då säkert varit mycket ond på någon annan och att han visst inte skulle vara hård emot Anna, eller köra ut henne; hvarföre han ock gjorde allt att förmå henne att snart komma till hans hem.
Anna nekade envist härtill och sade oupphörligt, att hon icke tordes; men slutligen gaf hon vika för Olofs böner och lofvade, att komma följande lördagsafton; dock med det vilkor, att Olof skulle möta henne vid grafven, och att han sedan skulle åtfölja henne hem.
Åter sutto de båda barnen vid grafven och talade oskuldens rena och hjertliga språk. Aftonflägtarna susade milda och ljumma kring dem och den blomsterklädda kullen och solstrålarne lekte skimrande likt uppståndelsens härolder, öfver de små gröna kullarna, på deras fridfulla segertecken.
”Ser du Olof! nu går solen i skogen!” utbrast Anna, med djup rörelse och sammanknäppte händerna och lutade det ljuslockiga hufvudet ned mot torfvan, som gömde det kallnade modershjertat.
