Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

17

Med några steg stod Olof hos Anna, kastade sin aftagna rock öfver hennes axlar och bar henne, nästan innan hon sjelf visste det, under den stora almen.

”Stackars lilla Anna!” sade Olof och ställde Anna på det ställe, der grenarne voro mest lummiga och igenknäppte rocken väl omkring den bara genomvåta halsen. ”Men hvar är din halsduk?” tillade han, då han nu märkte, att Anna icke hade någon sådan.

”Här,” sade hon och pekade på korgen, ”jag var så rädd, att mormors brödbitar skulle bli våta: Men ack, se mina blommor, de är alldeles förbi!” utbrast hon, då hon öppnade det lilla förklädet och såg, att ehuru väl hon än sökt bevara den blomsterskatt, hon plockat, för att dermed pryda den älskade moderns graf, regnet ändå härjat och nästan förstört den.

Regnet hade upphört, men åskan dundrade med oupphörligt tilltagande styrka.

”Ack, se! hvem har burit hit det här?” frågade Anna med glad förundran, då hon såg några lemningar af de kransar, hvarmed Olof några stunder förut prydt grafven, vid hvilken Anna nu stod.

”Det har jag Anna!” svarade gossen.” Jag har hvar dag klädt grafven och var så glad, att du i qväll skulle få se att den var vacker och grön, fast du intet har varit der.”

Anna såg så barnsligt tacksam på Olof.