Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

27

ett rep och inlade deri en höbörda, så stor, att att man skulle trott den fordra en karls krafter, ehuru den tolfåriga gossen med lätthet bar den till kyrkogården, Vid grafven nedlade han sin börda — uppklättrade i almen och skakade, sedan han bedt Anna akta sig, de grenar, som hängde öfver grafven, så länge tills ingen droppe mera nedföll från dem. Sedan han åter hoppat ned; utbredde han höet och gjorde deraf en bädd, på det sättet, att hufvudgärden hvilade på grafven, eller utgjordes af den. På den sidan som var närmast trädet, d. v. s. under dess djupaste skugga, var bädden tjock och rik på hö, då deremot den på andra sidan var så tunn, att stenarne nästan syntes igenom.

Nu uppknöt han en liten grof halsduk och uppvecklade derutur en lång blomsterkrans, som han bildade till ett litet rundt örongott på Annas hufvvudgärd.

”Jag har ingen annan kudde åt dig Anna, än de här rosorna, som jag plockade och flätade, för att sätta på din halmhatt; och när det började regna, så tog jag af mig halsduken och knöt dem uti och stoppade den i fågelboet och se derför ä’ blommorna torra och du ska sofva på dem. Och nu ska vi lägga oss ser du, jag har en rock till täcke åt dig.”

”Ack, så god du är Olof!” utropade den hjertligt rörda Anna, ”hvad jag skall sofva godt

2*