30
Och hon tog verkligen kapprocken på armen, stängde sakta förstugudörren och tog vägen åt kyrkogården. En rysning öfverföll mor Elsa, då hon, i den hemska natten, hörde de gamla tunga gångjernen gnälla, då hon öppnade porten till kyrkogården. Hon tyckte sig i blixtarnes sken, se bleka vålnader smyga mellan de svarta korsen. Hon var nära att vända om, men nu såg hon den höga almen och moderskärleken vaknade åter i hennes bröst och förjagade nattens och kyrkogårdens skräckbilder.
Med säkra steg vandrade hon fram till grafven. Ack, en skönare syn hade aldrig mött hennes öga! Barnen slumrade stilla och ljuft. — Flickans ljuslockiga hufvud hvilade bland blommorna på gossens arm och den andra omslöt hennes späda lif och liksom fasthöll den rock han, till täcke, utbredt öfver henne. Öfver dem dundrade det krossande thordönet, ljungade de mördande blixtarne och de slumrade ändå ljuft och tryggt, som vid Guds hjerta. Sådan är oskuldens slummer.
Elsa stod länge och betraktade dem. ”Ack! Olle hade rätt — här kan inte ondt hända dem!” utbrast hon och utbredde den stora kapprocken öfver de små englarne. ”Gud välsigne och beskydde dig min Olof!” suckade hon; ”hade jag inte dig — så hade jag intet” tillade hon och klappade sakta den runda men kalla kinden; derefter gick hon till de små gröna kullar, som
