31
gömde stoftet efter hennes tvenne små barn. Hon hade så ömt vårdat dessa oskuldens bäddar. ”O låge jag här!” utbrast hon — och varma tårar droppade ner ur hennes öga — ”ty på jorden är bara oro — men i grafven ro.”
Hon satte sig på en af grafvarne och liksom tryckte sig allt innerligare till den vännens hjerta, som om den ock synes dröja — synes bortglömt den längtande anden — dock kommer en gång — kommer säkert och ljuft att hemförlofva den kämpande, den trötte; och i lugn christlig sinnesstämning lemnade hon kyrkogården, sedan hon ännu en gång i blixtarnes sken, betraktat de sofvande barnen.
Hon hade hunnit sitt hem; men just som hon skulle tillsluta grinden, så blixtrade det så starkt, att hon tyckte att flammorna omslöto henne och att den rysliga knallen nedstörtade öfver hennes hufvud. Hon sjönk sanslös till marken.
Då hon uppvaknade, visste hon icke huru det var, eller hvad det var; men vid de häftiga lågor som omgåfvo henne, tände minnet sin dystra fackla, och i ett ögonblick blef allt henne tydligt.
Åskan hade skonat de halmtäckta kojorna, men hade helt djerft vågat sig genom kyrkovärdens tegeltäckta tak och der inom med otrolig häftighet härjat dess skatter.
Förskräckelsen förlamar — men den ger äfven stundom mod, och mor Elsa kände sig nu,
