34
Folke, eller ”herr magistern,” som han nu kallades, hade, sedan han vid tjugusex år, helt knapphändigt och, som det sades, med tillhjelp af faderns pengar, genomgått sin studentexamen, återvändt till hemmet, der han bebodde öfra våningens trenne rum och der han, vid pipan, ölmuggen och romanen, helt makligt förnötte sina dagar. Stolt och uppblåst öfver sin magistertitel och sina långa studier, utöfvade han en slags Loke-magt öfver hela huset; uppeggade sin far till stränghet och snålhet, hatade och nästan förföljde sin bror, den raske och redlige Olof, hatade modern för den ömhet hon visade denne och var så både moderns och broderns plågoande. Olof hade sin ungdom, sitt raska mod, sina förhoppningar för framtiden, som uppehöllo honom — men modern egde intet mer än Olofs kärlek och ehuru den, på allt sätt omgaf henne, outtröttlig och varm — så aftog dagligen både helsa och lynne, och ögat dröjde allt längre och klarare hos de tre små kullarne på kyrkogården.
Olof hade upphunnit sitt tjugonde år och var, som de unga tärnorna allmänt sade ”hiskeligt vacker och hurtiger” och så väl härigenom föremålet för deras tysta önskningar, som för sin raskhet, sin arbetsamhet och sin väntade förmögenhet, den yngling, till hvilken fäders och mödrars ögon litade. Fadern uppmanade honom också ofta, att se sig om efter en rik flicka, och tillade då alltid, att ”herrgår-
