35
den” skulle tillfalla den, som var herre; men Olof såg icke på de rika flickorna — utan in i sitt hjerta, och der låg hans rikedom, hans hopp, hans verld.
Men nu till vår lilla Anna, för hvilken de år som förflutit, nemligen de som ligga mellan de nie och sjutton åren, denna öfvergångstid från barn till jungfru, från knopp till blomma, icke varit det som de äro för så många, dessa glädjens och lyckans barn: en enda herrlig och ljuf majdag, med allt klarare sol, allt rikare blommor. Nej! för henne hade månget mörkt moln dragit öfver den blåa vårhimmeln, månget hvasst törne varit inflätat i ungdomens rosor.
Några månader sedan Anna, så obarmhertigt utkörd af den rika kyrkovärden, hvilat så godt på moderns graf, hade hon i en by helt nära kyrkan blifvit antagen till barnflicka. Olof hade, genom sin mor, skaffat Anna detta ställe, — ty han kunde icke veta henne vandra omkring, för att tigga sitt bröd — ach! det gafs säkert flera hårdhjertade menniskor än fadern — hon kunde ju ännu en gång — kanske många gånger — under åska och störtskurar, under storm och snö, icke äga annat tak än himmeln — och då kunde Olofs arm icke räcka henne — icke han bädda hennes läger och dela det.
Åt den gamla gumman i Rimfalla, som varit så god och så vänlig mot Anna och som så bittert sörjt, att hon skulle sakna Annas ömma
