36
omvårnad, hennes samlade brödskatter och hennes återkomst hvarje lördagsafton, hade den outtröttlige Olof, genom prosten, skaffat en plats i fattigstugan, dit den gamla flyttat några dagar sedan Anna, med sitt lilla knyte under armen, begifvit sig i sin första tjenst.
Det var en helgedagsafton. Anna hade på kyrkogården mött Olof och der tillsammans med honom, så innerligen bedt Gud vara hennes skydd och hjelp, innan hon beträdde sin nya bana och hade till Olof förnyat det, under hela sommaren, så troget uppfyllda löftet, att om möjligt vore, hvarje lördagsqväll möta honom vid grafven.
Efter den, ännu på landet, brukliga sed, att liksom inviga den nykomna tjenaren till nytta och trefnad, skulle Anna, på spiselhörnet uppäta den smörgås, som hennes nya matmoder gifvit henne. Smörgåsen var stor och präktig — Anna hade sällan ätit en sådan — men ändå — Anna förstod det icke sjelf — den smakade icke väl och, under det att hon långsamt uppåt den, nedföllo derpå många varma tårar.
”Ach! om jag bara kunde be mor, så vardt jag nog glad igen!” tänkte Anna och framförde slutligen efter många fruktlösa försök, gråtande sin blyga och ömma bön, att hvarje lördagsafton få besöka moderns graf.
Bondhustrun höll sitt enda årsgamla barn i sitt sköte — hon hörde den moderlösas bön
