37
— såg de fallande tårarne och lofvade, icke utan rörelse, att uppfylla Annas begäran: ”såvida du är beskedlig och snäll mot min lilla flicka!” tillade hon, med en modersblick på barnet.
Anna hade icke misstagit sig om glädjemedlet. Hon blef åter glad, förrättade med villighet och en, för hennes år, sällsynt förmåga, alla de små göromål man anviste henne; hade både ömhet och tålamod med den lilla envisa flickan — var innan nästa lördagsafton, hennes och derigenom moderns älskling och gick så lycklig och tacksam till moderns graf och Olofs möte.
Anna hade tillbringat tvenne år hos den goda bondhustrun, hvilken nästan med en mors kärlek älskade henne, då kopporna, denna ännu ohämmade förstörare, gjorde en våldsam hemgång i trakten. De kommo äfven i byn der Anna var — in i det förut så sorgfria hemmet, der alla utom Anna, snart lågo angripna af den förfärliga sjukdomen.
Anna var outtröttlig i ömhet och omvårdnad och skönare har kanske aldrig en englasjäl uppenbarat sig på jorden, än nu hos den elfvaåriga Anna och det var också, som hade, den eljest så skönhetshotande demonen icke vågat angripa henne; ty hon var den enda i hela byn som undslapp honom; men den arma såg sig snart för andra gången moderlös och husvill — ty, inom några veckor, nedgömdes i samma
