39
skönast och herrligast och liksom förklarar sin äkthet, sin ovanskliga glans.
Anna var sjutton år och redan omtalad, icke blott som den vackraste flickan i församlingen, utan som den vackraste i hela trakten. Anna förtjente detta loford, ty hennes skönhet var i sanning sällsynt; så väl för dess vårliga nästan genomskinliga friskhet, som ändå mer för dess ljufva och rörande karakter, som gjorde, att den ovillkorligt inträngde i själen.
Många — isynnerhet de; som aldrig kunna tänka sig det sköna annat än på rikedomens och glansens höjder — påstodo att Anna icke kunde vara dotter till de uppgifna föräldrarne, det fattiga skogvaktar-folket; utan hon måste vara ett hittebarn af hög adelig börd.
Anna, i lycklig okunnigliet om allt. detta, log och rodnade, liksom skönare med hvarje morgonsol och såg icke den afund, som mötte henne från de unga bondflickornas blickar; icke den hyllning, hvarmed de unga gossarne omgåfvo henne. Hennes hjerta och hennes tankar tillhörde blott en enda, och denna enda var — Olof.
Den barnsliga ömhet, som ifrån deras första mötesstund förenat dem, hade trogen och varm följt dem genom deras utvecklingstid; hade, i samma rena, men allt mer och mer förherrligade gestalt, omhuldat deras fröjder, deras sorger som en god och trogen skyddsande.
Mången helgedagsafton, trött efter dagens
