40
arbete, hade väl Olof med klappande hjerta, ilat till kyrkogården, och der förgäfves väntat sin Anna; men så hade han ock mången gång sett sin längtan belönad; ehuru ofta icke förr än natten utbredt sina tysta vingar, och slutligen hade de, i dess lugna sköte, knäfallande på den kära grafven, i stjernornas sken, beseglat det heliga, så länge i ord outsagda förbundet — hade genom de ömmaste böner nedkallat himlens välsignelse deröfver.
Elsa, hvars modersblick så troget följt den älskade sonen, hade länge, nästan innan de sjelfve anat det, förstått hvart Olofs ömhet för Anna skulle föra honom; men hon var både för god och för förståndig, att söka förekomma hvad som icke kunde hjelpas. Hon såg deri en högre vilja, och älskade Anna med en mors hela kärlek — såg alltid i henne sin Olofs brud — den, som en gång skulle ersätta honom hennes kärlek. Hon tänkte denna tanke så gerna och så ofta; ty hon förstod Annas värde, såg huru kär hon var för hennes son och var alldeles fri från den högfärd som i så hög grad, råder inom de flesta bonde-slägter, der förmögenhet och, en af dem noga upprättad, rang-ordning, ända till onaturlig stränghet följes, i fråga om barnens giftermål: ty med mera förakt emottages icke bondedottern inom en greflig familj, än den arma, så föraktligt kallade ”tjenstepigan”, emottages af sina svärföräldrar — i fall hon emot-
