44
på det grymmaste misshandlade, sedan han, gömd bakom en grafsten, lyckats, ehuru på afstånd, bevittna de älskandes möte.
”Den förbannade tiggarungen! som en gång varit orsaken, att hela mitt hus låg i aska, ska’ nu göra det som är långt värre — sätta en skamfläck på'et, som är svårare att ta’ bort, än det var att bygga opp'et igen” utropade han, fradgande af vrede. Också hotade han sin stackars hustru med stryk och skilsmessa, om hon icke aktade på den ”satans käring-grisen”, som han kallade Olof, hvilken han sade vore värd att piskas både gul och blå.
Till Olof sade han intet, utan behandlade honom blott med ännu mera köld och stränghet än förut; men naturligtvis förtrodde modern alltsammans åt den älskade sonen, uppmanade honom ännu innerligare att bevara sin kärlek inom sitt bröst och försäkrade honom, att alla hans steg hädanefter voro strängt bevakade.
I en af de nästgränsande församlingar bodde en major, hvilken flera år varit enkling och hvars hushåll sköttes af en ogift syster, tjuge år äldre än hon. De hade båda altid intresserat sig för Anna och majoren hade icke sällan på marknader gifvit henne små vackra presenter och hade, på allt'sätt de sednare åren, sökt förmå henne ätt taga tjenst hos honom. Anna hade, oaktadt alla de löften, som han gifvit henne och all den glädje hon kände att få bli piga åt ”den
