Den här sidan har korrekturlästs

47

Sålunda hade tiden förflutit, då kyrkovärden en dag, i början af sommaren, återkom från tinget, der han tvenne dagar uppehållit sig. Olof hade på förhand skrifvit till Anna om denna faderns frånvaro och bett henne, att hon under den skulle komma till hans hem. Han hade så mycket innerligare framställt denna önskan, som hans mors helsa dagligen aftog och hon mycket längtade att råka Anna. Oaktadt detta hade Anna icke kommit — det oroade Olof så mycket mer, som han icke på länge sett henne och visste, att den goda fröken aldrig nekade Anna att komma, när han underrättade henne om den fruktade faderns frånvaro.

I en icke glad sinnesstämning hade Olof gått att emottaga faderns hästar, för att sedan rida med dem till hagen, Fadern helsade Olof med en blick och en min, genom hvilkas låtsade vänlighet, en slags bitter skadeglädje tydligt framlyste.

Olof blef orolig — han visste icke huru det var möjligt — men han kände inom sig, att detta fadrens uppförande stod i förening med hans hjertas oro öfver Anna.

”Skynda dig att rida vall med hästarne, så att jag får tala med dig om hur’ långt det har lidit med göromålena, me'n jag har varit borta!” sade kyrkovärden och gick emot sin hustru, som, ehuru svag och dålig, nu stod på gården, för att välkomna honom.