48
Olofs hjerta klappade högre och oroligare och den raske ynglingen nästan darrade, då han skulle spänna ifrån hästarne, med hvilka han genast derpå ilade, som en stormvind till hagen.
Nästan andlös och med stora svettdroppar på den rena pannan står Olof snart åter i förstugan. Han drog några djupa andedrag, antog ett lugnt utseende och inträdde i stugan, der fadren satt med armarne hvilande på bordet.
”Sätt dig vid bordet, så att jag får tala med dig, Olle!” började genast fadren. Det var en ovanlig tillsägelse; men Olof lydde, och nu gjorde kyrkovärden några frågor om körslor och drängar och vattendämningar och dylikt, hvilka Olof redigt och väl besvarade.
”Hvart går du Elsa? jag vill, att du ska’ vara inne och höra nytt från tinget,” återtog Kyrkovärden, efter några ögonblicks tystnad, då han såg sin hustru färdig att lemna rummet.
Elsa vände genast om, och ställde sig midt för bordet och Olof skiftade färg; ty han såg den lurande blick, som fadern kastat på honom.
”Jo, jo! gammal är äldst, och en ä’ inte kyrkovärd och nämndeman och, rätt som det är, riksdagsman för roskull!” började han, och det jäsande högmodet liksom uppblåste hela hans varelse, och han såg sig omkring på sitt lilla auditorium, med en blick, som om han stått lagman på tingshögen.
