50
gåln och att du sticker tjufbylten i näfven på den der ”slinkan”.
Kyrkovärden måste nu draga andan. — Elsa nedsjönk bäfvande på en stol och Olofs kinder glödde och talade om den vådeld, som ljungade inom honom och som var nära att utbryta. Han reste sig upp och det syntes att han ämnade tala.
”Tig, pojke!” röt fadern och slog våldssamt handen i bordet. ”Du skall få mer att glädja dig åt. — Hör noga på!” tillade han och det vredgade ansigtet log nu emot den arme sonen. “Är det inte ljufligt, att den däjeliga och ärbara jungfru Anna, rätt så klädd i siden hon ä’, blir, för sin dygdesamma lefnad skull, utkörd ur Guds hus och att de spottar henne midt i syna och kallar henne: hennes nåd och majorska, och en hop skällsord, som inte en karl, som jag, vill säga efter en gång.
Ä’ det inte en ära att vara fästman till en sådan?”
Olof reste sig i sin fulla längd och stod nu kraftfull och nästan ridderlig, framför fadern. Det syntes, att han kämpade för att blifva lugn, eller för att synas det. Fadern såg på honom med ett spottskt och föraktligt leende.
”Ni hvarken gör mig ängslig, heller skrämmer mig far!” började han slutligen, med allvarlig, ehuru litet darrande röst, ”ni hör det,
