56
”Hvad betyder detta, min lilla Anna?” frågade slutligen fröken Beata och strök sakta Annas gylde lockar. ”Hvem läste brefvet för dig? för det har säkert kommit medan jag var borta — och hvarför gick du inte, när Olof bad dig derom? nog vet du, att majoren inte nekat dig om du bett honom.”
”Ack, fröken! jag har aldrig fått något bref,” stammade Anna och kinden rodnade, ehuru nästan omärkligt.
”Men Olof säger ju, att han vet att det blifvit lemnadt i din hand.”
Anna teg. ”Gud i himmeln!” utropade hon efter ett djupt eftersinnande och sammanslog båda händerna; ”nu förstår jag hur det är — men ändå — så kan det inte vara! — nej, det är omöjligt!”
”Säg för mig hvad du menar, Anna!” bad fröken Beata, med öm vänlighet. ”Jag kan kanske förklara det för dig.”
”Jo! si fröken” började Anna, och kind och öga lifvades åter, ”när fröken var borta, så bad jag majoren första söndagen att jag skulle få gå hem till vår kyrka och det nekade majoren mig; så några dar derefter, så kom en gumma med ett bref, som hon sa’ var till mig. Jag vardt både glad och ledsen — det var så roligt att få brefvet; men jag hade ingen som kunde läsa det och jag ville inte be hushållerskan. Så ba jag gumman sätta sig och gick in i kam-
