58
”Har du ingenting mer att omtala för mig Anna?” återtog hon slutligen och upplyfte med handen Annas haka och blickade djupt in uti de klara ögonen.
”Fröken!” utropade Anna och gömde de glödande kinderna i sina båda händer och nedböjde sig, på det sättet, mot fröken Beatas knä, i hvilket heta tårar neddroppade.
”Min bror kommer!” sade fröken, som nu hörde hans välkända och ljudande steg närma sig dörren,
”Gud i himlen! säg ingenting fröken!” utbrast Anna, med en slags bäfvande förtviflan och uppreste sig och sprang hastigt till den dörr, som förde utåt förstugan genom hvilken hon försvann innan majoren inträdde i rummet.
Omkring en timma derefter instack Anna åter det lilla hufvudet genom dörren. Fröken bad henne vänligt, att komma in. Anna lydde.
”Du vill visst någon ting Anna?” sade fröken Beata, sedan hon några ögonblick betraktat den blyga flickan, som icke vågade uppslå sitt öga.
”Ack, nådig fröken! söta goda fröken! om jag tordes.” svarade Anna, med stammande röst och flammande kinder.
”Har jag inte alltid varit god mot dig, mitt barn?” frågade vänligt fröken Beata och fattade Annas hand.
”Ach, jo fröken! men jag skäms ändå att be’ fröken.”
