60
igen den — ty fingerborgen var en marknadsgåfva af honom — och så omfamnade hon med barnslig ömhet fröken Beatas knän och ilade med dufvoposten ur rummet.
Aldrig har väl älskaren med ljufvare förtjusning emottaget sin älskarinnas bref, på det silkeslena, guldkantade papperet, med den vackra, välkända handen och doftande af kärlek och poesi, än Olof mottog de trenne, så enkla och så illa skrifna orden, från sin Anna. Hans öga kunde icke se sig mätt på dem och hans läppar icke nog insuga den trons och renhetens nektar som genom dem inströmmade i hans hjerta. Olof hade väl icke tviflat på Anna — men en slags giftig dimma hade ändå lagt sig öfver hans kärleks lustgård — hvilken han förgäfves sökt skingra; men nu — i ett enda ögonblick — hade den alldeles försvunnit. Annas rena själ hade andats deröfver och klart och saligt och doftande stod åter paradiset i hans hjerta. Under alla göromål, alla förrättningar hade den ljufva talismanen hvilat vid Olofs bröst, inom den grofva jackan och der legat säkrare och bättre, än inom sidenvästen, eller den lysande uniformen, ty sällan klappar derinom ett hjerta rent och trofast, som Olofs.
Den tredje böndagen var kommen; ack! så väntad så efterlängtad! — Kyrkovärden hade i sällskap med ”magistern”, tidigt på morgonen afrest för att, som han hoppades, blifva vald till
