61
riksdagsman, för hvilket ändamål han utrustat sig på det ståtligaste sätt och uti den nya grönmålade spjelvagnen inpackat en halfankare af det fräsande marsölet, dito en mindre, med sjugradigt bränvin och ett rikt och utsökt matförråd; hvilket alltsammans hettes vara ”matsäcken som mor inlagt,” om hvilket han ingenting visste — ehuru så väl detta, som den med nya, prydliga sedlar fullstoppade ”sedelboken” — var bestämdt till viktiga ändamål — till en slags diplomatisk hjelpreda.
Olof hade väntat, att Anna skulle komma till kyrkan, för att der, med honom, fira sin gudstjenst; men detta hopp hade bedragit honom. Mor Elsa hade, ända till — som de kallade — sent på eftermiddagen förgäfves väntat på henne med sin präktiga middag och ännu klockan 7 på aftonen var Anna icke kommen.
Olof, som hela eftermiddagen vandrat fram och åter på den väg han väntade Anna, hade nu med sorgset hjerta återvändt till modern, som, ehuru sjelf orolig, gjorde allt för att trösta sin stackars Olof.
Hon bjöd honom det bästa hon visste — påminde honom om de ord, som han bar på sitt hjerta, samt att Anna, som tjenare, icke sjelf kunde bestämma sin tid; men intet ville hjelpa.
“Nej, mor! inne står jag inte ut längre!” sade han slutligen och oaktadt moderns ömma varningar, att han icke borde låta grannarna se,
