Första Kapitlet.
Det var vår. — Himlen hade högre spännt sitt blåa luftskir; sipporna myste sina ljufva leenden och fåglarna slogo de fulla tonerna från de rika lunder, som omgifva sydöstra delen af det herrliga landskap, från hvars nordliga trakter östersjövågen liksom bäfvande för den gamle, dystra röfvarhöfdingen Kolmorden, ilat, att i ekarnes skygd, kyssa blommorna i Eds dalar.
På en kyrkogård, der det lugna syskonlägret omskuggades af höga lindar och almar och hvars blomstickade täcken, nästan vattnade af en bland de många hafsvikar, som genomskär denna trakt, syntes en lördags afton i slutet af förra århundradet en gosse, hvilken glad och lätt som en morgonvind, nästan dansade fram bland grafvarne; dock vidrörde aldrig hans fot de små gröna kullarna — det syntes att man lärt honom att vörda de dödas fridlysta boningar.
Gossen, som tycktes vara tolf eller tretton år, var af ett friskt och vackert utseende. Ögat
