66
”Jag tar Magistern med mig,” började åter riksdagstalarn, då han några ögonblick derefter satt helt makligt rökande sin pipa, ”för det ä’ heder, att ha en så lärd son och så kan han hjelpa mig med skrifning och uppsättning och tocke der. Vore nu Olof på annat sätt och jag hade en ann’ hustru, som kunde ta’ sig respekt, som det passar en hustru, som har en sådan man som riksdagsman Folke Jönsson i herrgå'ln och inte krusa och niga, som en tiggarkäring; utan komma ihåg, att hon på sitt vis, är den liksta i hela sockna och som ville hålla efter junkern och sätta humör och ambition i'en, så skulle jag inte villa byta med någon i hela Sveriges rike.”
”Åh hvad det beträtfar med Olof, så är han så bra och duktig, som han kan vara, och du kan tryggt lemna både åker bruk och kritter åt honom,”. svarade mor Elsa, i glad känsla af den sanning hon talat, ”och en ann hustru kan du väl få, inte så långt till, som, kan bättre stoltisera än jag; så sörj inte för det du far! för om Gud vill, så hör jag inte gök en gång till,” tillade Elsa och öfver de bleka kinderna gjöt sig en klar, ehuru matt flamma och tårar svällde fram ur det sänkta ögat.
”Sätt inte te den der förbannade lipen igen — men det är så vigt att ta' till de der kroködilstårarne, som jag aldrig kan tåla, och inte lipar du dig hvarken till lif eler död och så
