68
lugn herrskade i hemmet, sedan de höga resande hade lemnat det. Elsa hade icke under alla de trettio år hon der framsläpat, njutit så mycken stilla, ostörd glädje. Hon var också vänligare och gladare än nånsin och till och med hennes kroppsliga helsa tycktes, sedan hon i stillhet fått återhemta sig, vara bättre, än den på många år varit. Olof hade med omtanka och drift skött och ordnat de yttre göromålen och hade ändå alltid haft tid öfrig för sin mor, för hvilken hans kärlek nu fick framstå i all sin rörande innerlighet. Han hade vetat, att Anna om hösten skulle lemna Adelsvik och då icke taga någon tjenst, utan vara i hans hem så länge fadern vore borta, och sedan komma till en af mor Elsas slägtingar och vara der till hösten, då Olof hoppades kunna bjuda henne ett eget hem.
Modern hade föreställt honom det oriktiga i detta förslag, att på sådant sätt begagna faderns frånvaro, att så handla emot hans vilja, och Olof hade funnit det orätta deruti och afstått derifrån; så mycket mera, som ingenting kunnat förmå Anna att ingå på denna hans önskan.
Efter många öfverläggningar hade blifvit beslutat, att Anna skulle stanna qvar på Adelsvik. Fröken hade så innerligt bedt henne derom och lofvat, så väl Olof, som mor Elsa, att hafva en moderlig vård och tillsyn om Anna,
