74
och ro. Olof låg knäböjd vid moderns säng — den bleka engeln hade redan iklädt själen de ljusa vingarne — de skulle snart höjas — Olof kände det — och kände kärlekens och afskedets djupaste smärta. Den älskade stämman hade tystnat; men ögat hvilade ännu, i denna brytningens stund, saligt och förklaradt på den älskade sonen; liksom ville det säga: ”att kärleken är starkare än döden.”
I detta djupa och heliga ögonblick hördes bullret af en vagn, som med ilande fart närmade sig kyrkobyn. Den rullade bullrande in genom den röda grinden och höll nu vid trappan till det hus, der Elsa kämpade lifvets sista kamp.
Det var riksdagsmans nya, grönmålade vagn, och, från dess höga fjädersäte, syntes han sjelf på högra sidan, med stolt och befallande hållning och med ögat vexlande mellan den öppna förstudörren och den blanka gnidpenning som prydde det breda bröstet. Bredvid honom satt magistern, hvilken syntes nästan oigenkännelig i friserade lockar och kläderna i äkta Stockholms-snitt.
”Hvad f—n ä’ ingen hemma!” röt riksdagsman, som icke tycktes vilja lemna sin upphöjda ställning, ”och hur länge ska’ jag sitta här och vänta, att di kommer och tar emot mig?”
