76
milda ögat talade ännu kärlekens och förlåtelsens språk.
Riksdagsman stod stum, med Elsas hand mellan båda sina och blicken oafvänd fästad på henne.
Det tycktes som ville hon säga något.
Ge… O… lof… åt… An… n… na, framstammade hon slutligen och förde sin mans hand till de bleka läpparne.
Ögat slöts, andedragen blefvo djupare och ojemnare. Ännu en gång upplyfte hon ögat, det sökte ännu en gång den snyftande Olof, denna hennes ömmaste härlek — det var Elsas sista blick på jorden — men i den strålade liksom en förespegling af den första i himlen.
Riksdagsman stod, orörlig — Hans hand hvilade ännu vid hans hustrus blånade läppar och en tår nedföll på guldpenningen vid hans bröst.
Magistern hade icke framgått till sängen, dock hvilade hans öga oafvändt på den döende, det hårda hjertat veknade — och modern, den ”olärda” föraktade modern utöfvade ännu en gång det ömhetens välde han så länge förnekat henne och samvetet, denna i dylika ögonblick obestickliga domare, framstod i sin hotande gestalt. — Folke kände att han var son — kände huru grymt han misshandlat modern — kände det kanske derföre, att han nu icke mera kunde göra det — han hade velat gifva myc-
