Den här sidan har korrekturlästs

79

som gör heder åt både mitt hus och dig sjelf,” återtog fadren, efter några ögonblicks tystnad.

“Mitt val är redan gjort, far! och det är sådant, att det ska göra heder och lycka åt både mig och ert hus.”

“Nu talar du som en hel karl, kära Olle! och nu vill ja gerna glömma bort, att du en gång va’ på villospår. Ja är just nyfiken att höra hvem det är? Du ha’ väl inte heller glömt, att fadrens karaktör inte är nog, om han inte kan ge sin dotter en hedlig hemgift; för si, du Olle! ja kan inte låta ärfva mig med’ jag lefver. Och nu säg namnet! — i hela sockna finns inte mer än en flicka, som anstår mig till sonhustru.”

”Och inte mer än en, som anstår mig te’ hustru, och den enda ä’ — Anna — den vackra och dygdiga Anna — som ja’ ha hållit kär se'n barndomen och som har Guds välsignelse och sin dygd till hemgift”, svarade Olof och fäste det klara och trofasta ögat på fadren.

”Är du rent af rasande, pojke?” skrek fadren och uppreste sig häftigt från soffan, ”skäms du inte, att drifva ett sådant schukani med din far? vet att du talar med riksdagsman Folke Jönsson i herrgå'ln. — Du ser guldpenningen, som kungen sjelf skänkt honom, och du vågar att tillbjuda honom en tiggarunge, en mordbrännerska te sonhustru!” — —