80
Olof var nära att utbryta, ty den kränkte älskarens vrede flammade i hans själ; men det var som om moderns ande, i detta ögonblick lugnande och varnande, andats deröfver.
”Far!” sade han, efter många sekunder af tystnad, och rösten darrade af en tillbakaträngd känsla, ”huru kan ni tala sådana ord? jag vill inte påminna er om en qväll, som ja vill önska att Gud har glömt; men ett vill jag påminna er om och det ä’ mors sista bön till er. ”Ge Olof åt Anna!” sa’ hon. Ni svarte inte; men det kom ändå en tår fram. Hon dog så nöjd, för hon trodde, att ni inte kunde vara så hård och när hon såg på mig sista gången — så såg ja så väl, att hon var säker, att ni skulle göra hvad hon bett er om. Och derför, käre, söta far! låt mor få ro i grafven och gör mig lycklig och ge mig Anna!” tillade han med djup rörelse och fattade, med barnslig ömhet, fadrens hand.
Den onaturlige fadren bortsköt föraktligt den framräckta handen.
”Jag bryr mig hvarken om dina böner, heller dina handtag. Mor din har nog ro der ho ligger, utan att jag gör hvad hon ba’ mig, långt sen hon visste hvad hon sa’, och hade hon vetat det, så, tro du mig, att hon aldrig vågat sig fram med en sådan galenskap.”
”Nå, om ni icke vill uppfylla er döende hustrus bön; utan vill säga, att hon då icke
