81
visste hvad hon sa’ — fastän jag tror, att en aldrig ser klarare, än när en så godt som redan tittat in i Guds rike — så kan ni fälle inte säga, att hon inte va’ redig, när det här skrefs,” sade Olof och framräckte ett försegladt papper till fadern.
”Det lät hon klockaren skrifva, så ja’ inte visste om'et, när ja var och hemtade doctorn, och det bad hon mig lemna er, när jag ha’ sagt till er om Anna.”
Förseglingen var uppbruten och sedan riksdagsman hastigt genomögnat skriften, som verkligen innehöll en innerligare och utförligare bön om det, hvarom Elsa i dödsstunden hade bedt sin man, så sönderref han papperet och kastade det föraktligt på golfvet, framför Olof.
”Komplotten misslyckades!” utbrast han, med ett skärande hånskratt; men klockaren ska” inte för inte gjort sig besvär, han ska få se, att Folke Jönson ä’ bättre att ha te vän, än ovän.”
Några ögonblicks tystnad inträdde.
”Jo! si det vore gifte som dugde!” återtog riksdagsman och skrattade åter, ”tiggerskan med alla sina majorer och löjtnanter — inte för det, att det vore för simpelt och för gement för dig — för den som vill blanda sig bland agnar, må gerna bli oppäten åf svin; men för Folke Jönson, att få ett sådant gement stycke te sonhustru, just som han sjelf håller på
