82
att fria te prostens dotter och som hans äldsta son, herr magistern, ä så godt som förlofvad med en fröken. — Se de vore just fint!” Riksdagsman beledsagade dessa ord med salfvor af ett nästan djefvulskt skratt.
”Och ni har inte annat svar att ge mej, far?” frågade Olof med stadig röst och betraktade fadern. ”Nej men om du vill, så ska’ jag, för bättre minne skull, upprepa mitt svar, än en gång,” svarade riksdagsman och ställde sig hotande framför Olof: ”att du, så länge jag lefver — om du också toge alla helvetets makter te hjelp — aldrig får gifta dig med den fördömda tiggerskan, som ja hatar och förbannar så länge min tunga kan röras”, tillade han fradgande af raseri och onaturlig vrede.
Olof stod lugn, ehuru det syntes att en rysning genomgick hans själ. ”Ni hvarken förskräcker eller afskäcker mig, far!” svarade Olof och ådrorna lågo höga på hans panna. och kraft och mod talade ur öga och röst. ”Icke med helvetets, men med himmelens makter, tänker jag strida och segra, och med Guds hjelp ska’ Anna bli min! Kom ihog, far, att jag sa’ er en gång, att jag skulle tiga, till dess att jag kunde få tala och handla. Nu är den tiden kommen, för ja vardt för två måna'r se'n ett och tjuge år. Nu är jag karl och får handla och göra, som jag vill och har rättighet att fordra mitt möderne och rättighet att gifta mig
