3
med: ”Ty Gud han försörjer de fåglar små; Fast intet de skära, och intet så.” Plötsligt tystnade han, ty han hörde de gamla, rostiga gångjernen på kyrkogårdsporten knarra.
”Tänk om det är far, som kommer för att hjelpa klockargubben ringa helgsmål!” sade han och vände helt varsamt hufvudet åt porten: men det var icke far — utan en liten flicka, som inkom på kyrkogården och som rigtade de lätta, ehuru icke dansande, stegen mot den höga almen, der gossen satt, under hvars djupa skugga gömde sig en graf, utan minnesvård och så nyligen skoflad, att icke våren ännu öfver den hunnit vira sina gröna kransar.
Den lilla flickan syntes vara omkring åtta, nie, år och tillhörde den del af menskligheten, som vi, så orättvist, kalle ”sämre folk”. Hendrägt, ehuru snygg, talade dock om armod; men dragen voro fina och regelbundna och, så väl det stora djupblåa ögat, som hela det lilla, af ljusa lockar omglänsta anletet, talade om en rik, skön barna-själ och visade, att det ädla födes så väl i kojan som palatset.
Hon var icke sorgklädd, men hela hennes varelse förrådde en djup sorg och man såg, att de blommor och björkqvistar, som hon samlat i det lilla uppfästade förklädet, icke voro ämnade till glädjens kransar och hennes steg, ehuru lätta, ja nästan luftiga, antydde dock, att hon icke var kommen till kyrkogården för att der likt
