84
Sjunde Kapitlet.
Vi vilje icke trötta våra läsare med alla de ledsamma tilldragelser, mellan riksdagsmannen och hans son; alla den sednares öppna och redliga försök, att i godo utfå sitt möderne och icke den förres lömska och nedriga stämplingar, för att undvika. att utbetala det. Vi vilje blott, i få ord redogöra för utgången.
Riksdagsmans alla så kallade vänner, hade på allt sätt sökt förmå honom att i godo gifva Olof hvad honom tillhörde — det hjelpte icke och ingen vågade tilltala honom på ett strängare sätt: de fruktade alla den mäktige. Prosten var den ende, som vågade, i religionens namn, föreställa honom det syndiga och onaturliga i hans uppförande. Riksdagsman var, ifrån detta ögonblick, prostens fiende, hvartill äfven det ”nej,” han erhållit af prostens dotter, mycket bidrog. Slutligen skrefs stämningen; men det hade så när icke blifvit Olof möjligt, att få någon, som vågade öfverlemna fadren den; tills slutligen en nämndeman, redan förut hans uppenbara fiende, öfvertog det fruktade uppdraget. Efter mycket krångel och många skrifter af riksdagsman och hans ”lärde” son, så
