87
ett så litet område. Den lilla rödfärgade stugan, med sina tvenne rum, låg nära hafsstranden, omgilven af en liten trädgård och så alldeles midt emot kyrkan, att man, genom det smårutiga gafvelfenstret, tydligt kunde se det gamla vördnadsvärda templet.
Hade någon af våra romaneska ternor, i Annas ställe och med Annas förhoppningar, landstigit på Fagerö, skulle hon säkert utropat: ”Ack, det är lycksalighetens ö”,och derefter declamerat några af de verser, genom hvilka Atterbom idealiserat detta Felicias hemvist; men Anna, vår enkla hjeltinna, utropade blott, från djupet af sitt hjerta: ”Ack Olof!inte kunde paradiset vara vackrare!”
Olof gladdes åt hennes förtjusning; men frågade henne dock om hon icke funne det svårt och ledsamt att bo på en ö?
”Ack nej, Olof! det ä just det, som jag tycker ä roligast; för då har vi som en liten verld för oss sjelfva, och jag rår mer om dig på en ö, än på fasta landet, och di som ha’ varit elaka mot dej, ha inte så lätt att råka dig här.”
”Ack vi ser ju allt hvad vi behöfver se, hvad som är oss kärt att se,” tillade hon med djup känsla, ”vi ser himlen och kyrkan.”
Saken var afgjord och det med så mycken mer glädje, som prosten och Olof funnit de små egorna så fruktbärande; åkern så god och