90
pesumman: inte skulle ja skämma ut mej på det viset, om ja vore en rik riksdagsman tillade den för tillfället, litet mer än vanligt modige bonden och blickade bort i folkmängden, ”och ta mej tusan! är ni inte backharar allihop, som låter skrämma er te’ en syndig ohjelpsamhet, mot en sådan rar pojke. Men si ja gör en innerlig konst på rikdagsman och hans skrämskott; för ja’ packar in och reser till en ann’ marknad och långa och mäktiga armar har han fälle; men f—n i mej om di ändå räcker ända bort te Bankekinds härad.”
”För två kor och två får står ja’ också för stunsen! hör du det, bror auctionsman?” utropade bonden och skakade hjertligt Olofs tacksamma hand.
På juni-marknaden i W. köpte Olof, för den lilla summa, som återstod honom, de nödvändigaste hushållssaker. Han räknade så noga ut att pengarne skulle räcka till: men det gjorde honom ett grufligt bekymmer, att han icke hade någon utväg att köpa något riktigt grannt åt Anna. En psalmbok, med mörkröda permar och förgyllda englar, som höllo tvenne brinnande hjertan mellan sig, jemte en rödblommig silkeschalette, var allt hvad han hade att ge henne. Men si en dyrbarhet hade han dock — och det var — mor Elsas vigselring, som hon på sin dödssäng gifvit Olof och, som fadern, oaktadt alla försök, icke kunnat frånta-
