93
på den grymma faderns förföljelser och många varma böner, många tysta välsignelser sväfvade som goda englar omkring det blomstrande, djupt rörda brudparet.
Och under allt detta, hvad gjorde fadern? Han rasade likt en ursinnig. Allt hans folk var förbjudet att gå i kyrkan, öfver hvilken han nedkallade de rysligaste förbannelser och var nära att antända den, eller instörta och vid sjelfva altaret, likt Bo Jonson Grip, nedstöta sitt offer. Sjelfva Magistern förskräcktes för faderns raseri och hade all möjlig möda, att återhålla dess utbrott.
Bröllopsbordet var stort och lysande, och en allmän glädje och munterhet herrskade så väl hos brudparet som de talrika gästerna. Alla dörrar stodo öppna, och hela förstugan och en del af gården voro uppfyllda med menniskor, som ville se ”den vackra bruden.”
I ett ögonblick syntes en högtidlig stämning intaga alla. — Prosten hade föreslagit brudparets skål. Hans tal var hjertligt och rörande och innehöll ett välförtjent beröm och de innerligaste lyckönskningar för det unga brudparet, och sedan han slutat, tillade Majoren några enkla, men kraftfulla ord, egentligen ställda till bruden, hvars värde i detta ögonblick stod klart och högt för hans själ, och han kände liksom ett behof att erkänna det.
Alla hade fattat sina glas, då från hopen,