Annes erfarenheter i söndagsskolan.
gno på bänken. Jag kommer att fråga dig om texten, när du är hemma igen.
Anne begav sig åstad, oklanderligt iförd den styva svart- och vita satinklänningen, som var tillräckligt tilltagen på längden och minst av allt kunde kallas slankig, men starkt framhöll alla kantigheter hos den magra lilla figuren. Hatten var en liten platt blank sjömanshatt, vars totala brist på »bjefs» likaledes grusat åtskilliga förhoppningar hos Anne, vilken i hemlighet haft ljuva syner av blommor och band.
Blommor sörjde hon emellertid själv för, innan hon kom ned på landsvägen, ty då hon ett stycke fram på Grönkullas avtagsväg stötte på ett gyllene fält av vaggande smörblommor och en hel buske med de härligaste vilda rosor, snodde Anne genast ihop en tjock girlang därav och prydde därmed sin hatt. Meningarna om resultatet torde ha kunnat vara delade, men Anne själv var storbelåten, där hon glatt trippade framåt landsvägen med högburet huvud och svängande röda flätor under blomsterståten av skärt och gult.
När hon kom fram till fru Lyndes hus, hade denna dam redan gått. Anne fortsatte oförfärat ensam vägen fram till kyrkan. Inne i vapenhuset fann hon en hel skara småflickor, alla mer eller mindre grant utstyrda i vita, skära eller ljusblå klänningar, och alla stirrade de med nyfikna blickar på den lilla främlingen i deras mitt med den egendomliga huvudprydnaden. Avonleas småflickor hade redan hört underliga historier om Anne; fru Lynde sade, att hon hade ett förskräckligt häftigt lynne; Jerry Buote, drängpojken vid Grönkulla, berättade, att hon pratade tok både med sig själv och träden och blommorna. De tittade på henne och viskade med varandra bakom sina sångböcker. Ingen gjorde något försök till närmande, varken då eller sedan läsningen börjat och Anne satt inne i fröken Rogersons klass.
Fröken Rogerson var en medelålders dam, som läst i
— 90 —
