Annes erfarenheter i söndagsskolan.
söndagsskola i tjugo år. Hennes sätt att undervisa bestod uti att framställa de tryckta frågorna i »Ledstjärnan», och titta strängt över dess pärm på just den lilla flicka, som hon utvalt att besvara frågan. Hon tittade mycket ofta på Anne, och tack vare Marillas plugg svarade Anne flinkt. Det kan dock ifrågasättas, huruvida hon förstod mycket av vare sig frågor eller svar.
Hon tyckte icke vidare om fröken Rogerson, och hon kände sig helt olycklig till mods — varenda liten flicka i klassrummet hade puffärmar. Anne fann livet föga värt att leva utan puffärmar — helst med små manschetter nedtill.
— Nå, hur tyckte du om söndagsskolan? undrade Marilla, när Anne kom hem.
Som kransen vissnat, hade Anne kastat den ifrån sig ute på ängen, så att Marilla fick ej reda på dess existens — förrän längre fram i veckan.
— Den tyckte jag rakt inte om. Där var gräsligt.
— Men Anne då! utbrast Marilla förebrående.
Anne satte sig ned i gungstolen med en lång suck, pussade en av Ögonfröjds svällande knoppar och vinkade med handen åt en blommande pelargonia.
— De ha nog haft det långsamt, medan jag har varit borta, förklarade hon. — Jo, nu ska jag berätta om söndagsskolan. Jag uppförde mig mycket väl, alldeles som ni sa åt mig. Fru Lynde hade redan gått, så jag fortsatte ensam. Jag gick in i kyrkan med en massa andra små flickor, och jag satt i ett bänkhörn nära fönstret, medan di höll på med sina verser och bibelspråk. Herr Bell läste en förskräckligt lång bön. Jag skulle ha varit gränslöst trött, innan han blev färdig, om jag inte suttit invid fönstret. Men det vette rakt utåt Mörka, speglande vågen, så att jag tittade på den och låtsade en massa roligheter.
— Det skulle du ha låtit bli. Du skulle ha hört på herr Bell.
— 91 —
