Annes erfarenheter i söndagsskolan.
— Men han talte alls inte till mig, sade Anne. — Han talte till Gud, och inte föreföll han så värst intresserad av det heller. Jag tror, att han tyckte Gud var för långt borta för att det skulle löna mödan … Men jag läste en liten bön för mig själv, gjorde jag. Där stod en lång rad med vita björkar, som hängde ut över sjön, och solskenet föll ned mellan dem och lyste på vattnet … O, Marilla, det var som en vacker dröm, och jag sa: tack för detta, gode Gud! ett par tre gånger.
— Väl inte högt? sade Marilla oroligt.
— Nej nej, så tyst så … Ja, så blev herr Bell äntligen färdig, och di sa åt mig, att jag skulle gå in i klassrummet med fröken Rogersons klass. Där var nio andra flickor utom jag. Allihop hade de puffärmar. Jag försökte låtsa, att också jag hade puffar, men det gick inte. Varför gick det inte? Det var så lätt som aldrig det att låtsa, att jag hade puffar, när jag satt uppe på gavelrummet, men det var stört omöjligt där ibland de andra, som hade riktiga puffar …
— Det passar sig inte att sitta och tänka på sina klänningsärmar i söndagsskolan. Du skulle i stället ha tänkt på din läxa. Jag hoppas du kunde den?
— Ja-a då, och jag fick svara på en hel hop med frågor. Fröken Rogerson frågade så rysligt många. Jag tycker inte det var rätt av henne att bara göra frågor. Det var så mycket, som jag hade velat fråga henne om, men jag brydde mig inte om’et, för jag tror inte hon var någon besläktad själ … Se’n läste de andra små flickorna upp någonting, som de kallade utläggning. Hon frågade mig, om jag kunde nå’n. Jag sa nej, men jag kunde läsa upp »Hunden vid sin herres grav», om hon ville. Den står i tredje läseboken och är ett riktigt vackert stycke med så mycket känsla uti … Men hon sa, att den dög inte, och så skulle jag lära mig den nittonde utläggningen till nästa söndag. Jag läste genom den i
— 92 —
