Ett högtidligt löfte.
dess ena sida, stodo Anne och Diana, blygt tittande på varandra över en grupp de grannaste brandgula liljor.
Den Barryska trädgården var en skuggrik och doftande tillflyktsort, så överfull av blommor, att den i varje annan, mindre kritisk stund skulle ha hänfört Annes hjärta. Den var omgärdad av väldiga gamla pilar och höga tallar, under vilka de blommor frodades, som älska skugga. Prydliga, slingrande sandgångar, nätt kantade med snäckskal, genomskuro den likt fuktiga röda band, och i rabatterna mellan dem spirade en mängd gammaldags blommor i vild yppighet.
Där funnos vita och röda brinnande hjärtan och stora, grant karmosinröda pioner, frodig reseda och klarblå lobelia, taggiga, härligt doftande smörnypon, skära, blå och vita aklejor och rödgula ringblommor, hela tuvor med violett åbrodd, krusmynta och lavendel, luktärter i alla sina bleka och fina nyanser, eldröd krasse och ståtliga svärdsliljor, som avtecknade sina behagliga konturer mot deutzians blomrika buskar. Det var en trädgård, där solskenet dröjde sig kvar och bina surrade och vindfläktarna helt dämpat prasslade och frasade bland all grönskan och blomsterprakten.
— Ack, Diana, sade Anne slutligen och sänkte stämman nästan till en viskning, tror du — tror du, att du kan tycka om mig en liten smula — så pass, att du kan bli min bästa vän?
Diana skrattade. Diana skrattade alltid, innan hon sade någonting.
— Visst tror jag det, sade hon frimodigt. — Jag är rysligt glad, att du har kommit för att stanna på Grönkulla. Det blir livat för mig att ha någon att leka med. Det finns ingen flicka här på nog nära håll för att jag ska kunna leka med henne, och jag har inga systrar stora nog.
— Vill du svära på att du alltid, alltid vill vara min vän? frågade Anne ivrigt.
