Glada förväntningar.
— Jo jag tackar jag, sade Marilla. — Nu kommer hon att fördärva både tänder och mage på sig. Seså, barn, se inte så olycklig ut. Du får väl äta upp dem, efter Matthew har gått och köpt dem. Han borde hellre ha gett dig pepparmyntkarameller. De äro hälsosammare. Gör dig nu inte sjuk genom att äta upp dem alla på en gång.
— Ack nej, det ska jag visst inte, sade Anne ivrigt. — Jag ska äta en endaste en i kväll, Marilla. Och kan jag inte få ge bort hälften av dem åt Diana? Den andra hälften kommer att smaka mig dubbelt så bra, om jag får ge några åt henne. O, så roligt att tänka på, att jag har någonting att ge henne!
— Det får man ändå säga till flickans beröm, sade Marilla, sedan Anne gått upp på sitt gavelrum, att snål är hon inte. Det är jag glad åt, för snåla barn är en styggelse … Kära hjärtanes, det är bara tre veckor se’n hon kom, och jag tycker redan det är, som om hon hade varit här alltid. Jag kan inte tänka mig huset utan henne. Ta nu inte på dig den där minen »vad var det jag sa?», Matthew. Den är retsam nog hos ett fruntimmer, men rent odräglig hos en karl. Jag är fullt villig att erkänna, att jag är glad, att jag gick med på att behålla ungen och att jag tycker mer om henne för var dag som går — men inbilla dig inte, att det är din förtjänst, käre Matthew.
XIII.
GLADA FÖRVÄNTNINGAR.
— Anne borde komma in och sätta sig till sitt handarbete, sade Marilla, i det hon tittade på klockan och därifrån ut i den starka eftermiddagssolen, där allting tycktes slöa i sommarhettan.
— 100 —
