Annes bekännelse.
hon gjort utav den. I alla händelser måste vi straffa henne strängt, Matthew.
— Ja, det får du åta dig, sade Matthew och sträckte sig efter sin hatt. — Kom ihåg, att jag står utanför. Du har själv undanbett dig all hjälp från min sida.
Marilla kände sig övergiven av alla. Hon kunde ej ens gå till fru Lynde och be om råd.
Hon vandrade upp på gavelrummet med ett mycket allvarligt ansikte och kom ned med ett ännu allvarligare. Anne var alltjämt lika förstockad. Hon påstod som förut, att hon ej tagit broschen. Flickan hade tydligen gråtit, och Marilla kände ett stygn av medlidande, som hon dock genast förkvävde.
— Du får sitta kvar på rummet, ända tills du bekänner — så mycket du vet det, sade hon.
— Men utfärden är i morgon, Marilla, ropade Anne. — Den vill ni väl inte förhindra mig att vara med om, säg? Ni släpper ju ut mig bara för den eftermiddagen? Se’n ska jag med glädje sitta kvar häruppe så länge ni vill. Men ack — utfärden måste jag vara med om.
— Du kommer varken på någon utfärd eller någon annanstans förrän du bekänt, Anne.
— O, Marilla! flämtade Anne.
Men Marilla gick sin väg och stängde dörren.
Onsdagens morgon grydde så solig och klar, som om den enkom beställts för utfärden. Fåglarna sjöngo kring Grönkulla; de höga vita liljorna ute i trädgården sände ut en ånga av vällukt, som fläktade in genom dörrar och fönster. Björkarna nere i dälden vinkade och vajade glatt, som om de väntade på Annes vanliga morgonhälsning från östra gavelfönstret.
Men Anne var ej vid sitt fönster. När Marilla bar upp frukostbrickan till henne, fann hon flickan sittande helt
— 110 —
