Annes bekännelse.
— Ja, jag är nog det, medgav Anne lugnt. — Och jag vet, att jag blir straffad. Det är Marilla tvungen att göra … Men kunna vi då inte göra det nu genast, så det är överstökat, när jag ger mig av på utfärden?
— Utfärd, tack vackert! Du kommer minsann inte på någon utfärd, det ska du aldrig tro. Det får bli ditt straff, men det är inte hälften så strängt som du med rätta förtjänat.
— Får jag inte vara med om utfärden? — Anne rusade upp och grep hårt om Marillas hand. — Men det lovade ni mig ju! O, Marilla, jag måste vara med om utfärden! Det var ju därför jag bekände! Straffa mig på vad sätt som helst utom så! O, söta, snälla Marilla, låt mig få vara med om utfärden! Tänk på glassen! Vem vet, om jag någonsin mer blir bjuden att smaka på glass?
Marilla gjorde sig med stenhård beslutsamhet fri från de bönfallande händerna.
— Det är inte värt du ber, Anne. Du stannar hemma från utfärden och därmed punkt. Nej, inte ett ord!
Anne förstod, att Marilla var obeveklig. Hon slog ihop händerna, gav till ett genomträngande skrik och kastade sig framstupa på sängen, gråtande och vridande sig i ett vilt anfall av förtvivlan.
— Jag tror flickan går rakt från förståndet! utbrast Marilla och skyndade ur rummet. — Hon bär sig ju åt som om hon vore tokig. Är hon inte tokig, så är hon genomelak och fördärvad. Hå hå, ja ja — tänk om ändå Rachel skulle få rätt!
Det var en högst bedrövlig förmiddag. Marilla arbetade som för sju och skurade förstugugolvet och hyllorna i mjölkkammaren, när hon inte kunde hitta på någonting annat att göra. Varken hyllorna eller golvet behövde det — men Marilla gjorde det. Sedan gick hon ut och krattade gården.
— 112 —
