Annes bekännelse.
När middagen var färdig, gick hon till trappan och ropade på Anne. Ett tårdränkt ansikte tittade tragiskt ned över ledstången.
— Kom ned och ät middag, Anne!
— Jag vill ingen middag ha, Marilla, sade Anne snyftande. — Jag skulle ändå inte kunna äta någonting. Mitt hjärta är krossat. Det är Marilla, som har krossat det, och en gång ska ni nog känna samvetskval över det, men jag förlåter er. Det gör jag … Men äta kan jag inte, allra minst kokt skinka och gröna ärter … Så’n tjock mat bär en så emot, när man är så bedrövad som jag.
Marilla gick rådlös tillbaka till köket och utgöt sin harm och förargelse för brodern Matthew, som, sliten mellan sin rättskänsla och sitt klandervärda deltagande för Anne, just nu var en högst olycklig man.
— Ja, kära du, det är klart, att hon aldrig borde ha tagit broschen och sedan i det längsta förnekat det, medgav han, i det han dystert mönstrade sin tallrik med kokt rökt skinka och stuvade ärter. Han, liksom Anne, tycktes finna denna mat föga lämpad för starkare sinnesrörelser. — Men hon är ju ännu ett barn, om man rätt tänker efter … Tycker du inte ändå, att det är hjärtlöst att hålla henne hemma från utfärden, när hon nu glatt sig så mycket däråt?
— Jag får säga, att du är högst märkvärdig i ditt resonnemang. Jag tycker jag har låtit henne slippa undan alldeles för lättvindigt. Och hon tycks själv inte inse, hur gränslöst illa hon har burit sig åt — det är det, som grämer mig mest. Hon gråter över utfärden, men inte för att hon tappat bort min fina brosch. Och hos dig har hon medhåll, du finner ursäkter för henne hela tiden — det ser jag mycket väl.
— Hon är ju bara ett barn, upprepade Matthew med låg röst. — Och betänk — hon har ju aldrig fått någon uppfostran.
