Annes bekännelse.
— Nej, det syns nog, men den ska hon få nu, svarade Marilla.
Repliken tystade Matthew, om den också ej övertygade honom. Middagen fick ett melankoliskt förlopp. Den ende, som var vid gott humör, var Jerry Buote, drängpojken, och Marilla upptog hans breda flin och muntra uppsyn som en personlig förolämpning.
När disken var undanstökad, degen satt i det stora lerfatet till nästa dag och hönsen hade fått mat, kom Marilla att tänka på, att hon märkt en liten reva i sin bästa svarta spetsschal, när hon tog den av sig på måndagskvällen efter hemkomsten från Skyddsföreningen. Den skulle hon minsann sätta sig ned att laga.
Schalen låg i en kartong i hennes stora ekkista. När Marilla tog upp den, föllo solstrålarna, som spelade in mellan vildvinets täta rankor kring fönstret, på någonting, som satt fast vid schalen — någonting, som glittrade och återkastade ljuset från en mängd små slipade violetta ytor. Marilla grep föremålet med en rovfågels rörelse. Det var ametistbroschen, som med den lilla halva öglan, där nålen skulle ha fäste, hade hakat sig fast vid en av spetsschalens vävda blommor.
— Nå, du store sankt Antonius, vad skall detta betyda? utbrast Marilla i den ytterligaste häpnad. — Här är broschen, hel och oskadad, och jag trodde den låg på bottnen av Barrys göl. Vad i all världen menar flickan med att säga, att hon har tagit den och tappat den? Jag tror sannerligen Grönkulla är förhäxat. Nu minns jag, att när jag kom från sammankomsten i måndags kväll, så lade jag schalen på byrån ett ögonblick. Se’n har väl broschen fastnat i den på något sätt. Ja, jag säger då det! …
Marilla begav sig till östra gavelrummet med broschen i handen. Anne hade gråtit sitt lystmäte och satt sorgsen vid fönstret.
— 114 —
