Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

— Tala inte om fräknar med mig, sade Anne. — Det är inte finkänsligt, när jag har så många. Men jag tycker det är mycket dumt att kluttra gossars och flickors namn tillsammans på väggarna. Jag skulle vilja se den, som vågade sätta ihop mitt namn med en pojkes. Inte för att någon skulle göra det, förstås, skyndade hon sig att tillägga.

Anne suckade. Hon ville inte ha sitt namn skrivet på väggen. Men det var ändå litet förödmjukande att veta, att det nog inte var någon fara för, att det skulle hända.

— Pyttsan, det är ju bara skoj, sade Diana, vars svarta ögon och glänsande hårflätor farit så grymt fram med Avonleapojkarnas hjärtan, att hennes namn figurerade på väggen i den välvda förstugan i förening med väl ett halvt dussin andra namn. — Och tro aldrig, att du själv går fri! Charlie Sloane är rent betagen i dig. Han sa’ till sin mamma — sin mamma, hör du — att du var den piggaste flickan i skolan. Det må välan vara bättre än att se bra ut.

— Nej; det är det inte, svarade Anne likt den lilla äkta kvinna hon var. — Jag vill hellre vara vacker än kvick. Och jag kan inte med Charlie Sloane. Jag tål inte pojkar, som blänga med ögonen som han. Om någon skreve upp mitt namn tillsamman med hans, så vet jag inte, vad jag gjorde … Men det är roligt att sitta överst i klassen.

— Nu får du Gilbert i din klass, återtog Diana, och han brukar alltid sitta överst. Men han är bara i fjärde kursen, fastän han snart fyller fjorton. För fyra år se’n var hans pappa sjuk och måste fara till Alberta för att sköta sin hälsa, och Gilbert fick följa med. Där voro de nästan i tre år, och Gil gick knappast i någon skola, förrän de kommo tillbaka. Hädanefter får du nog svårt för att behålla din plats överst, Anne.

— Det gör mig ingenting, svarade Anne hastigt. — Man kan verkligen inte känna sig stolt över att sitta över en massa

— 122 —