En storm i ett vattenglas.
småbarn på nio och tio år … Jag blev uppflyttad i går för att jag kunde stava till »franska revolutionen». Josie Pye satt överst, och kan du tänka dig — hon tittade i boken! Herr Phillips såg’et inte, men jag gjorde det. Och jag gav henne en sådan blick, må du tro, så hon blev röd som en pion och stavade orätt i alla fall.
— De där flickorna Pye ä’ ena riktiga markattor, sade Diana förargad, när de klättrade över stättan till stora landsvägen. — Kan du tänka dig, i går gick Gertie och satte sin mjölkflaska på min plats i bäcken. Jag talar inte med henne se’n dess.
Medan herr Phillips hölls i den bortre delen av rummet och hjälpte Prissy Andrews med ett svårt räkneproblem, viskade Diana till Anne:
— Där sitter Gilbert Blythe till höger tvärs över mittelgången, Anne. Titta på honom och se, om du inte tycker han ser bra ut?
Anne tittade i den angivna riktningen. Hon hade ett utmärkt tillfälle att göra det, ty Gilbert Blythe var strängt upptagen med att med en knappnål spika fast Ruby Gillis’ långa gula fläta — hon satt på bänken framför honom — vid ryggstödet av denna bänk. Det var en lång pojke, med brunt, lockigt hår, skälmska bruna ögon och ett retsamt smålöje kring munnen.
Efter en liten stund reste sig Ruby Gillis hastigt för att gå fram och visa en addition för läraren. Hon föll tillbaka på bänken med ett litet skrik och trodde, att hennes hår skulle ryckas ut med rötterna. Alla tittade på henne, och herr Phillips stirrade så strängt på henne, att Ruby började gråta. Gilbert hade petat undan knappnålen och studerade sin geografi med det allvarligaste ansikte i världen. Men när uppståndelsen något lagt sig, tittade han på Anne och blinkade åt henne med ett obeskrivligt uttryck av tjuvpojke.
— 123 —
