En storm i ett vattenglas.
jag han gör, för hon sitter ensam. Kom tillbaka, jag ber dig, söta, rara Anne!
— Jag skulle göra nästan vad som helst i världen för dig, Diana, sade Anne sorgset. — Jag skulle låta slita mig lem från lem, om jag kunde göra dig en tjänst därmed. Men det här kan jag inte göra, så be mig inte om’et. Du bara gör mig upprörd.
— Men tänk på allt det roliga du går miste om, klagade Diana. — Vi ska bygga ett så’nt vådligt trevligt nytt hus nere vid bäcken, och vi ska spela boll i nästa vecka. Du har aldrig varit med om att spela boll, Anne — det är så gräsligt spännande. Och vi ska få lära oss en ny sång, Jane Andrews håller redan på med att öva in den. Och Alice Andrews har lovat att låna oss en ny rolig bok att läsa högt, när vi sitta ute i det gröna — du som är så kär i högläsning, Anne.
— Men ingenting förmådde beveka Anne. Hennes beslut var fattat. Hon ville inte mera gå tillbaka till skolan och herr Phillips, och det sade hon Marilla, sedan hon kommit hem.
— Dumheter, sade Marilla.
— Det är inte några dumheter alls, sade Anne och betraktade Marilla med högtidliga och förebrående ögon. — Förstår inte Marilla, att jag har blivit förolämpad?
— Minsann om jag orkar höra det! Du går i skolan precis som vanligt i morgon.
— Ne-ej, då. — Anne skakade milt på huvudet. — Jag går inte tillbaka dit, Marilla. Jag ska läsa på mina läxor hemma och vara så snäll som det nånsin är mig möjligt och sitta tyst hela tiden — om det går, förstås … Men till skolan går jag inte tillbaka, det kan jag försäkra.
Marilla såg någonting liknande oböjlig halsstarrighet titta fram ur Annes lilla ansikte. Hon förstod, att det skulle bli
— 131 —
