En tebjudning och dess följder.
gården utanför, förundrad stannade. När hade han någonsin hört Marilla skratta så där?
— Kära barn, pustade Marilla så fort hon kunde tala; så du kan sitta och göra upp saker och ting! … Men det kanske ändå för säkerhets skull vore skäl, att du började med skolan igen, så du ändå en liten tid hinner vara tillsamman med henne, innan hon gifter sig och du börjar hata hennes stackars man. Vad säger du om mitt förslag?
XVI.
EN TEBJUDNING OCH DESS FÖLJDER.
Oktober var en härlig månad vid Grönkulla. Björkarna nere i dalsänkan blevo guldgula som solskenet självt, och lönnarna bakom fruktträdgården skiftade i grannaste purpur; de vilda körsbärsträden längs avtagsvägen klädde sig i de vackraste toner av mörkrött och bronsgrönt, medan frisk, ny grönska täckte ängar och fält.
Anne fråssade i färgglädjen runt omkring henne.
— O, Marilla, utbrast hon en lördags morgon, i det hon kom indansande med famnen full av praktfulla grenar; vad jag är glad åt, att jag lever i en värld, där det finns oktober! Tänk, om man från september skulle ta ett skutt rakt in i november, det vore ju rysligt! Titta på de här lönngrenarna! Ä’ di inte så vackra, så det riktigt ryser i en? … Nu ska jag klä mitt rum med dem.
— Skräp kallar jag dem, sade Marilla, vilkens skönhetssinne ej var i nämnvärd grad utvecklat. — Du drar in alldeles för mycket skrymmande saker från skog och mark i ditt rum, Anne. Sovrum är det meningen man ska sova i.
— Ja visst — och drömma, Marilla. Men man
— 135 —
